Sikhernas historia
Sikhismens historia – Från Guru Nanak Sahib Ji till Guru Gobind Singh Ji
Sikhismen är en monoteistisk religion som grundades i slutet av 1400-talet i Punjabregionen i nuvarande Indien och Pakistan. Den uppstod i en tid präglad av religiös splittring, kastväsen och konflikter mellan hinduer och muslimer. Den första Gurun, Guru Nanak Dev Ji (1469–1539), var en andlig visionär som ifrågasatte ritualer, blind tro och social orättvisa. Han betonade istället ett liv i sanning, medkänsla och enhet med Gud (Waheguru). Hans budskap var radikalt: Gud är en, alla människor är lika, och det viktigaste i livet är att leva rättfärdigt, tjäna andra och minnas Gud genom meditation (Simran).​​
​​
Efter Guru Nanak följde en linje av nio Guruer, var och en vidareutvecklade och befäste grunderna för sikhisk lära, samhällsstruktur och livsstil. Guru Angad Dev Ji (1504–1552) skapade Gurmukhi-skriften som användes för att skriva ned heliga texter och gjorde Guru Nanaks lära mer tillgänglig. Guru Amar Das Ji (1479–1574) organiserade en missionsstruktur och införde traditioner som Langar (gemensamma gratis måltider), vilket betonade jämlikhet. Guru Ram Das Ji (1534–1581), grundade staden Amritsar, som senare blev ett religiöst centrum för sikher.
​
​
Den femte Gurun, Guru Arjan Dev Ji (1563–1606), sammanställde de heliga skrifterna till Adi Granth och byggde Gyllene Templet (Harmandir Sahib). Han blev också den första martyren i sikhhistorien, då han torterades till döds av den moguliske kejsaren Jahangir för att ha vägrat konvertera till islam. Denna händelse markerade en vändpunkt i sikhismens historia, där religionen gick från enbart andlig vägledning till att också omfatta självförsvar.​
Guru Hargobind Ji (1595–1644) introducerade därför begreppet Miri-Piri, en balans mellan andlig och världslig makt, och bar både svärd och heliga texter. Den nionde Gurun, Guru Tegh Bahadur Ji (1621–1675), led martyrdöden i Delhi för att ha försvarat religionsfriheten för Kashmirs hinduer, vilket gjorde honom till ett kraftfullt symbol för interreligiös tolerans.
Den tionde och sista levande Gurun, Guru Gobind Singh Ji (1666–1708), grundade Khalsa år 1699 – en gemenskap av initierade sikher som lovade att stå för sanning, rättvisa och skydd av de svaga. Han införde de fem K:na (Kesh, Kara, Kanga, Kachera, Kirpan) som symboler för tro och disciplin. Guru Gobind Singh förklarade slutligen att det efter honom inte skulle finnas någon mänsklig Guru, utan att Guru Granth Sahib, den heliga skriften, skulle vara den eviga Gurun.
